bland är jag lite av en bokmal, eller snarare, jag var en bokmal och nu läser jag mest på när jag verkligen inte har något annat för mig. Att plugga i lurarna och fly in i en bok kan göra den längsta tågresa njutbar och få även de skrikigaste ungarna i väntsalen att försvinna.
Nu senast läste jag klart allas våran favorittjej Jenna Jamesons självbiografi. Den enda självbiografin av en kvinna jag nånsin läst? Ja, faktiskt, men också den enda självbiografi jag läst överhuvudtaget. Ja, jag kan faktiskt erkänna att blotta tanken av läsa om Jennas så att säga livserfarenheter lockade när jag först hörde om boken. Men det som faktiskt fick mig att köpa den var när jag läst Neil Strauss the Game. Jag kom att gilla hans upplägg och medveten om att Neil har medförfattat Jennas bok tänkte jag att den helt klart var värd en investering, att jag dessutom hört mycket gott om boken gjorde försvisso beslutet ännu enklare.
Vi får följa Jenna från hennes, i mina ögon, rätt så mörka barndom, genom svåra ungdomsår, förbi champagnefyllda kändiskap fram till när hon till slut finner lycka. Så ja, det är en klassisk saga som går från mörka skuggor till ett lyckligt slut, men varför ändra på ett vinnande koncept? Hon berättar öppet om bråk, missbruk och sina stunder i sänghalmen, men på ett sätt att man ändå inte kan undgå att känna lite sympati för henne.
Det är en framgångssaga, rätt och slätt. Uppbackad av smakfulla fotografier, dagboksinlägg och för den delen lite tecknat serievåld. På det stora hela tycker jag att boken är läsvärd. Kanske inte den djupaste och mest insiktsfulla av böcker, så räkna inte med att ni ska kunna läsa världsproblemen efter ni läst denna. Men ett bra tidsfördriv och helt klart läsvärd i mina ögon.
Gå nu och kurera er i vårkylan. 
